Skitvädret….

….denna sommar gör att man tvekar lite inför att köra det engelska vidundret. Regn och engelsk ingenjörskonst är ingen bra combo. Men: det blir snart finväder. Och då jävlar. Då baxas Shitkickern ut och upp på gatan, till allmänhetens, sin egen och inte minst undertecknads förnöjelse.

Snart igen…snart.

Ibland är det synd att man inte har en iphone

…för då kunde man ha skaffat sej en seismograf-app.
Och en sån kunde man haft i fickan när man kör på Malmös gator på den här stelbenshojen. Sen kunde man pausat utanför stadshuset samt gått upp och kört upp skärmen i ansiktet på den ansvarige för vägunderhållet i stan. Och lyssnat noga på undanflykter och förklaringar till varför mina (och dina) skattepengar går till allt annat UTOM vägunderhåll.

Jag blir så jävla TRÖTT på 10cm djupa potthål, olagade tjälskador, olagade 10 cm djupa rännor efter bussarna vid hållplatserna. Vägbrunnar som inte flyttas upp i nivå med ny beläggning/lagningar. Fan, lägg hälften av era farthinder-pengar på att fylla ut hålen i gatorna! Eller ingår det i policyn – ju sämre vägnät, desto lägre fart? Fan, gubbar..det finns gränser.

http://www.youtube.com/watch?v=YjutFgj0tLY

1:a maj – en mix av ditt och datt

Vädret. Bara en sån sak. Blåare himmel finns inte. Efter att ha tillbringat förmiddan i garaget med att (förgäves) försökt få liv i plåtvespan (Il Bastardo) inför scooterns dag i Malmö så fanns bara en väg ur uppgivenheten. Först en snabb 2:a frukost (de sista 2 ostfrallorna och ännu en halv liter kaffe). Sen på med kevlarbrallorna, kolla oljan och till sist baxa upp Shitkickern i vårsolen. Att den skulle starta på första kicken var bara självklart. Iväg, med ett brett leende. Lundavägen folktom, likaså biten längs kanalen ner mot Centralen.

På Stortorget stod redan ett tiotal plåtscooters parkerade, ägarna i glatt samspråk. Jag beslutar mej för att testa dom lite, och parkerar precis nästan framför dom, i en korsning. Kliver av, närmar mej, tittar på åkdonen, ler och trevar lite efter samtalsämnen utan att direkt hinta att jag OCKSÅ har en nästan-veteran-plåtscooter. Men..jag får ingen respons på mina ganska harmlösa (men nyfikna och ärliga) frågor. Alls. Trots att dom sett att jag kör tvåhjuling, och ingen jävla japansk plastgris heller. Jag är bara ..utesluten. Märkligt. När jag dykt upp med Il Bastardo (Vespan, alltså) har allt varit som vanligt..”hejhej” och ” jaha, den där färgen var ju ovanlig” och sen är man inne i gemenskapen, liksom.

Och då funderar man ju lite på det där med specialinriktningar och märkesklubbar, kultföreteelser och annat “Inner Circle”-relaterat. Det är ju fan att man måste ha precis rätt “inträdesbiljett” liksom. Troligen är det samma sak i Svenska Dylan-sällskapet eller Svenska Thåström-sällskapet (om det nu finns en sån elit-fanclub). Man måste liksom bli rekommenderad av nån i styrelsen. Eller ha sett precis RÄTT konsert. I Dylans fall Stockholm 1966. I Thåströms (fiktiva) fall..Sparta, Lund, på 80-talet?

När jag kör Vespa hälsar inte chopperåkarna, glidarfolket och plastgris-piloterna när man möts på vägen. När jag kör Shitkickern hälsar inte plastgrispiloter, rejsputtar och scooterister. När jag kör gammelbilen Morris Minor skriker alla ungar på trottoarerna av  förtjusning och alla över 20+ ler och pekar.

Märkligt. Jaja. Nåra som inte knusslar är de äldre hojåkarna borta vid MAX:s parkering. Dom välkomnar en, pekar på en ledig plats, och sen är man liksom “inne” bland garv från Kristianstad och skrönor från Luleå. Skön mix av hojar och folk. Men det är ju klart..dom är ju uppväxta på 50/60/70-talet, då var det inte så jävla märkvärdigt. Åkte man tvåhjuling så var man en i gänget. Oavsett märke, modell eller stuk.

På vägen genom stan denna dag kör jag rätt in i en fet (men harmlös) polisspärr. Visst fan – demonstranterna ska ju fram denna dag. Av med hjälmen, kort rökpaus medans nåt tusental personer (kanske t o m två tusen) passerar. Plakaten handlar väl om det vanliga, fast..lite mindre, lite tystare, färre politiska brösttoner. Nåra med miljöparoller…och DÅ känner jag mej ju som ett tvättäkta miljösvin med min bullrande, icke-avgasrenade, trafikfarliga och allmänt fridstörande resurs-svinande chopper. Shitkickern är ju ett så jävla icke-PK åkdon så man bara kan le åt det. Eller se det som nåt slags dinosauriefenomen. Snart är alla såna här rebell-yttringar borta. Hojåkare är ett utdöende släkte om Bryssel (och försäkringsbolagen) får bestämma.

(TYVÄRR måste det tilläggas att det finns en hel del omdömeslösa och testosteronfyllda idioter som gör vad dom kan för att ha ihjäl motorcyklismen alldeles på egen hand – förbudsvägen. Genom att t ex köra med oskyddade bakpå, i 200 knyck i city, gärna på fyllan, och allra helst på bakhjulet. Trist att se att deras framfart slår både politiskt och i min börs, i form av skithöga försäkringspremier..)

Jaja. På hemvägen tar jag tillfället i akt och begår en fåfängans handling. Jag kör längs en radda stora skyltfönster när impulsen flyger i mej….”undrar hur fan jag ser ut när jag kör den här hojen?”. Åsså KOLLAR jag. GOTCHA!!!!!
Jag  har alltid smålett lite föraktfullt åt folk i sportbilar och på feta glidarhojar som gör sånt..och så gör JAG det också. Fy fan, så löjligt. Ännu ett självironiskt gapskratt denna dag, och sen hem till en soldränkt balkong.

Nytt år, ny säsong, nya äventyr. Nya jävelskap?

Söndagen den 11:e mars blev det säsongspremiär med Shitkickern. Väderlekstjänsten lovade uppehåll och hyfsat varmt, och det är faktiskt soligt ute när den händige beger sej ner i garaget för att göra det där allra nödvändigaste innan premiären. Kolla o fylla på olja här o där (det mesta har såklart runnit ur den över vintern), hälla i fräsch bensin och kolla stiften. Så stoppar man ner ett par reservsäkringar , ett par reservstift, lite verktyg och en trasa i rödakors-arméväskan och beger sej ut i våren. Bax bax  – upp med hojen på gatan. Klart för uppstart.

Och då mulnar det. Precis då. Såklart.  Och en kall vind drar genom den ännu halvöppna jackan.  Ska man då vara en lammapatte och baxa ner hojen i garaget igen? Äh. Fan heller.

Nä, man drar bara åt halsduken lite extra och knäpper jackan ända upp. Idag SKA det köras, come hell or high water. Åsså kickar man. Åsså kickar man lite till, efter att ha satt på tändningen också.

Med ett ljudligt “KA-BLAMMM”  ryter den igång, Shitkickern. Snabbt iväg innan  det där “gå rent i en minut och sedan dö”-hysset manifesterar sej. Ut på Lundavägen, ner mot stan. Tvåan, trean..rupp….rupp…(tänk på att du har kalla däck och kall väg, idiot)…men allt beter sej som det gjorde före jul. Det finns en Gud. Och den händige står på tomgång vid årets första rödlyse/korsning/nära-döden-upplevelse och plirar mot molnen och känner att det är vår.

Avrostningar är bra skit, när man tänker efter. SMC brukar hålla såna för sina medlemmar ute på uppkörningsbanan på Valdemarsro. Dock inte så här tidigt på året, tror jag.  Och att köra en avrostningsrunda med den här långgaffeln hade verkligen varit nödvändigt. Det vinglar och tvekas betänkligt mycket i dom första 4-5 kurvorna/korsningarna. Framdäcket känns som att köra på en aladåb – trots rätt ringtryck. Vägval, my ass. Framhjulet går dit det vill, och det blir brottningsmatch till sist. Den händige vinner, som vanligt.

Nä, man får väl betrakta den här turen som en privat arrangerad avrostning.  Med en fet cafe latte i halvlek, serverad av en vacker kvinna med rött läppstift på ett litet nyöppnat och än så länge ganska  “off the grid”-café i stadens miljonärskvarter.  Miljonärskärringarna står bakom vita tyllgardiner och spanar när Shitkickern mullrar fram på deras vanligen så tysta gata. Man kan riktigt se hur insändarpennor vässas, ögonbryn höjs och jungeltelegrafer startas… ” – Oh, Elsa, nu är det klippt. Nu kommer di där rysliga mc-ligisterna att hänga på fiket!”

Ett ord till er, små kära tanter:  just den här hojåkaren saknar ryggmärke. Och förstörelselusta. Han kommer helt obeväpnad och endast utrustad med en vilja att sträcka på benen och kanske få nåt varmt i sej, så oroa er inte.

Och varmt blir det i både kropp och själ, för just denna söndag spelar en musikant på det lilla fiket. Och länge ohörda toner från John Holm och ett sjuttiotal (som är långt borta nu) färdas genom rummet tillsammans med dofter av starkt kaffe och vår.

Lustigt nog har den händige bråttom iväg. Han vill komma iväg igen.  Vart? Ingenstans, liksom. Egentligen. Han vill bara köra, känna dofter, se asfalten flyga fram under fötterna och känna twinnens vibrationer, närmast vällustiga. Som en kalv nyss utsläppt på grönbete.

Den där första turen slutar såklart. Nån timme senare, i en soffa där den händige latar sej och flinar brett medans värmen kommer tillbaks i kroppen. Flinar? Ja. Han mötte inte en enda chopperåkare på hela tiden. Inga hojåkare alls, faktiskt. Han flinar igen och tänker
” – Jävla lammapattar.”

Septembersöndag

Ibland händer det att Shitkickern beger sej ner till staden och blandar sej med andra motorcyklar. Utan att krångla med växlar eller visa sej märkvärdig genom att tjuvstanna vid rödlysen (gärna bredvid en testosteron-BMW som då liksom vinner på walk-over). Det är dom dagarna den förment händige längtat efter i ett år.  Idag var en sån dag, Först iväg från alla rödljus. Ett underbart morrande motorljud, perfekta växlingar och rätt spårval (väljer man fel spår så liknar man en studsande köttbulle bakifrån p g a alla potthål i herr Reepalus vägsystem). På det hela taget en bra dag.

Och en sån dag passar jävligt bra till att ta ett självporträtt, tyckte Shitkickern. Sagt och gjort.

Lördagstur (!)

Sen septemberlördag, en av dom sista chanserna för i år att cruisa runt lite utan att frysa. Självklart tar man chansen. Intressant att Shitkickern startar på första och inte bråkar alls (mer än att växlarna är lite tröga att få i). En timme in i lördagstrafikäventyret är det dags att pausa med en läsk på Stortorget. Sagt och gjort. Vänstersväng vid Savoy…när det plötsligt luktar mer bränt än vanligt. Och blir riktigt svårt att få i tvåan. Håller kopplingsvajern på att ge sej? Väl framme på hojparkeringen drar den händige in kopplingen helt. Snap. Jahapp. Där gick den sista lilla biten av vajern av. Verktyg, nån?

Klart det finns verktyg på Stortorget en lördag kring två. Jag behöver en polygrip, eller en skruvmejsel eller en noll-nolla. Vänder mej i min nöd till två herrar som diskuterar trailerkörning på bänken. Den ene går och rotar i sin bil…och hittar en aldrig använd polygrip bland originalverktygen. Yes – halva inne! Nu krävs en skruvmejsel.  En titt i rödakors-väskan som jag har över axeln visar att jag har en sån med mej. Svintur! Fem minuter senare har jag en fungerande koppling igen. Och ett leende i fejset.

För idag känns Shitkickern sådär..oslagbar. Den bara rullar på. Inget krångel, ingen misständning, inga hyss. Bara det där goa mullret och vridet. I två timmar till håller det på, och hela vägen hem i eftermidddagssolen.  På nåt vis känns det som om det fick räcka med kopplingsmecket, den här hojen har beslutat sej för att gå snyggt nu. Att den ger sej, liksom, efter att ha kinkat en del under sommarn? 

Eller är det så att den på nåt vis fattar att det närmar sej en lång period i garaget, och att den vill suga i sej det göttaste innan dess?  Sträcka ut i höstsolen, kanske till och med åka en sväng till nån annan stad i närheten..kanske till och med i hyfsat hög fart?

I så fall är den här hojen ju nästan mänsklig.

Ett års galenskap

Så här dags förra året satt jag på ett café i Istanbul och bara betraktade. Och trots att jag slickade i mej den staden med hull och hår – där finns fantastiskt mycket att se och uppleva (och inte minst höra) – så fanns hela tiden tanken på det här omöjliga chopperprojektet i bakhuvudet. Dagarna innan avfärd hade jag precis fått syn på det sorgliga vraket, och snabbt bestämt mej för att “rädda” det. Och med nån sorts tillförsikt log  jag  åt min egen dårskap och fortsatte insupa världsmetropolen ytterligare några dagar. Jag visste liksom att det skulle bli bra, både det ena och det andra.

Och nu står man där, ett år senare, med samma tillförsikt. Hojen funkar hyfsat nu, och man har försiktiga planer för en morrondag med den här gamla reliken.  Det finns en del som ska åtgärdas under vintern. Och sen, nästa vår/sommar..då ska man inte tillbringa mer tid i garaget än på vägarna.
Nån sa att Harley-åkarna (åtminstone innan Evo-modellen kom) typ körde två timmar, sen tillbringade fjorton dar i garaget för att fixa allt som ramlat av/gått sönder…och det har ju stämt rätt bra med det här engelska aset också. Men: oavsett det, så har det varit givande. Och den händige ser fram emot vintern och nästa säsong med Shitkickern.

Vad som står på agendan? Well, fjädrad solosadel är ett måste. Ny – ickeläckande – oljetank likaså. Ett par fräscha kamaxelkåpor med gängor som funkar (så att topparna slutar läcka olja), och kanske en ny kedjespännarmekanism. Och dom ändringarna kommer föra med sej merarbete och fula överraskningar, det vet man ju redan.

Men…då tar man bara fram burken med tillförsikt, luktar lite på den och jobbar vidare.

Ja, det här är ett ettårsjubileum. Kanske ska det firas med en långtur genom höstdagjämningen, och med en avslutande porträttfotografering i skymningsljus i nån lagom skitig industrimiljö? Analogt foto, så klart. Med gammal kamera och självutlösare. Old-skool. Som så mycket annat som den händige gillar.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.